således ännu naturgudar. Oden jagar ännu troll i höstnatten, när flyttfoglarne fara, och Thor körer sin vagn i thordönet. Såsom uppträdande i naturföreteelserna äro de ännu bundna vid materien. Dertill äro de ock sedligt ofria, i likhet med menniskan sjelf, som ännu fattar sitt eget väsen, såsom beherskadt af andra väsen genom deras goda eller onda tydor. Genom denna mångfald af yttre inflytelser, uppkommer den allt beherskande nödvändighet, som är hedendomens blinda öde.
Det är först under hedendomens senare skeden och i dess högsta uppenbarelse-former, som denna verld af natur-gudar och natur-andar alltmera klarnar till sedlig bestämdhet, såsom goda eller onda, hufvudsakligen genom upptagande af ett rent historiskt element af förgudade hjeltar, eller ock fiendtliga mythiska menniskoväsen. Men med christendomens framträdande, och den jäsning i hela föreställningssättet, som deraf blef en följd, går slutligen hela denna guda-verld under, tillika med det äldre mythiska åskådningssätt, hvarur den uppvuxit och hvari den hade sitt fäste. Hedendomen hade ock nu redan uppfyllt sin bestämmelse, såsom ett föregående och nödvändigt moment, för utvecklingen af den högre och renare verlds-åskådning, som uttalar sig i christendomen.
Den äldre mythiska natur-åskådningen vek dock blott steg för steg undan, och bibehöll sig genom långa århundraden, vid sidan af kyrkans lära, såsom folktro. Den öfvade ock, genom hela medeltiden, ett mäktigt inflytande på det allmänna religiösa tänkesättet, serdeles i fråga om andeverlden. Genom den
