Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/510

Den här sidan har korrekturlästs
502
Kap. III. Hedna-tro.

motsättning, som betingades af christendomens högre utvecklade sedliga begrepp, sönderföll nemligen, redan tidigt, den äldre hedniska guda-verlden i två öfversinnliga verldar af ny och alldeles motsatt karakter. Den ena af dessa är himmelriket, förut jemväl hedningarnes himmel, nu befolkad af heliga väsen och fromma aflidnas andar, christnade till Änglar. Den andra var hedningarnes helvete, nu utbildadt till ett mörksens rike, och befolkadt af onda aflidnas själar och orena hedniska naturväsen, ännu igenkännliga såsom pukar eller onda andar. I himmelen, såsom ljusets rike, regerar Gud Allsmäktig, redan af hedningarna anad såsom Allfader. I helvetet deremot uppträdde en furste med nytt lånadt namn, såsom personification af en ny idé, som man likaledes måste låna utifrån. Denna främmande tankebild erhöll nu af den gamle hedniske Oden alla de lägre attributer, som det nya föreställningssättet icke längre ville vidkännas, och genomgår hela medeltiden, såsom det godas eviga motsättning, naturens och menniskornas lede fiende, Lucifer eller Satan.

Mennisko-anden har således i folktron, likasom öfverallt i kulturen, blott följt sitt eget väsens innersta lag och utvecklat elementer, hvilka i detta väsen voro ursprungligen gifna. En möjlighet är då på förhand gifven, att ordna och reda dessa lefvande fornminnen ifrån verlds-åldrar, historiskt bestämbara blott genom de stora upptäckterna af elden och af stålet, och således med rötter, gående ned i en urtid, emot hvilken folkens skrifna historia är en saga ifrån gårdagen. Dessa vittrade spillror af en förgången eller utdöende mythisk tradition äro då icke