slags träd och läto kreaturen gå deröfver. Detta blef förbudet och hotadt.»
»När något kreatur är sjukt, så låter man taga Gnid-eld, med en speta af en eke-pinne och ett snöre uti en hus-dörr, som så länge drages, tills det tager eld, hvilken eld, då han blir ansyls tre gånger dragen omkring sig och med en viss formular signa, botas det, när kreaturet rökes dermed.»
»Denna Vrid-eld brukas ock ad avert(eudam) fascin(ationem), när fisk-redskap är förgjord. Man borrar hål i ett dörrträd af ek, derigenom drar man en tög, till dess elden fastnar derefter; deraf tänder man i svafvel och röker noten.»
I Wärend omtalas Gnid-elden äfven under namn af Gno-eld (af gno ɔ: gnida). När boskapen i någon gård får Svartsjuka, har man ända till senare tid brukat upptända gno-eld, genom att lägga ett snöre omkring en stafver och dermed vrida emot en afhuggen ek-stock, tills det fattar eld. Med denna gno-eld rökas kreaturen och upptändes ny eld i gården. Äfven har sådan eld varit brukad för att tända på kol-milor och mas-ugnar.
§ 45. Ett exempel på huru de första christna lärarne i vårt land höllo Guds-tjenst vid ett upprest böne-kors, förekommer hos Sturlesson. Han berättar nemligen om Olof Tryggvason, att denne konung en gång ärnade sig till en Norrman, vid namn Röd, för att tvinga honom till christendomens antagande. På färden uppehölls konungen af motvind, och hans biskop, Sigurd, förklarade detta hinder vara uppkommet genom Fiendens, Fandens eller djefvulens kraft (»fianda krapt»). Till att öfvervinna denna onda inverkan, iklädde Biskopen sig sin mässe-skrud, uppsatte ett kors, läste evangelium och böner, antände rökelse, och stänkte vigvatten rundt omkring på skeppet. Derefter blef konungen i stånd att fortsätta sin resa. — Äfven förekommer i legenden om S. Sigfrid, hurusom, då en af de tolf första christna i Wärend dött brå-död, gjorde S. Sigfrid böner för hans själ, att hon måtte få njuta ro (»ut anima ejus aliqua requie potiretur»), och tillstadde senare åt den aflidnes fränder,
