ljus och vår mening får allmän historisk giltighet, i fall det, såsom vi förmoda, genom framtida forskningar skulle kunna ådagaläggas, att hackare-rören aldrig förekomma utom i landskaper, der man jemväl anträffar jätta-grafvar, med brända lik, redskap af sten och brons, samt andra minnes-märken af den forntida jätte-stammen.
§ 10. Frågan bragt till denna punkt, återstå dock tvänne spörsmål, de vigtigaste af alla: hvilket historiskt folk förstås med dessa fornsägnens jättar, och hvad blef det af detta talrika jätte-folk, som en gång var utbredt öfver hela det gamla Göta rike och äfven förekom i de äldsta bygderna af egentliga Svea-land? — Till det förra svara vi, att så väl häfde-forskningen, som fornforskningen i dess sednast vunna resultater, gifver vid handen, att i en aflägsen tid före vår n. v. tide-räkning, och redan före Goternas uppträdande i Tyskland, hafva stammar af skandinaviska Goter framträngt ur det östra Europas inre till norden, och bildat detta lands första åkerbrukande befolkning. De omtalas, såsom der boende, redan af Ptolomæus i 2:dra århundradet. Procopius i 6:te århundradet omtalar ännu Goter (Gauter) i Thule, och enligt isländska källor, Skalda och Rimbegla, kallades jemväl allt Dana- och Svea-rike fordom Gotland och folket Got-folket (Godþiod). Det var dessa skandinaviska Goter som en gång nyttjade redskap af sten och brons, och efter vår åsigt är det ursprungligen just samma folk, som under namn af Jättar (Jotar, Gotar, Forn-Jotar, Jotnar, Gotnar, Godþiod) uppträder i den nordiska folksägnen, fornsagan och mythologien. —
