uppgift, som till den uråldriga och vidt utbredda historiska sägnen om (de skandinaviska) Goternas utvandring utur Skandinavien. I den förvirring, som uppstod genom förblandandet af skandinaviska Goter med vårt eget lands yngre Götar, kom man på detta sätt att »kasta ut barnet med bad-vattnet», som man säger, och att på samma gång undantränga icke blott de för oss alldeles främmande tyska Goterna, utan ock hela Göta rikes äldsta gotiska stamfolk, utur vårt fäderneslands häfder.
Det blir på tiden att det dit återvänder. Men då så väl aflägsenheten i tiden, som bristen på historiska urkunder gör denna fråga till ett spörsmål, snarare för ethnografien och arkeologien, än för den egentliga häfda-forskningen; måste vi för dess lösning ännu en gång lyssna till fornsägnen och folkets egen hågkomst, såsom här vid lag vår nästan enda och dyrbaraste källa. Och vid sidan af Jordanes’ bestämda vittnesbörd om Goterna och Olai Petri tal om en forntida klubbo-här, utgången ur vårt land, genljuder då till oss, djupt ur seklernas natt, den syd-svenska sägnens fruktansvärdaste folkminne, — hågkomsten af den väldiga Huna-här och af en stor forntida utvandring ur Göta rike.
§ 13. Hvarthelst vi då vända oss inom detta gamla rike, d. v. s. just inom de svenska landskap, hvarest ännu befintliga jätta-grafvar, med brända lik och fynd af sten- och brons-redskap, hänvisa på en forntida gotisk befolkning, mötas vi af samma uråldriga folkminne om Huna-hären, — ett ord, hvars ursprung och betydelse ännu icke äro fullt och bestämdt utredda. Man har deri velat återfinna namnet på ett
