sjelfva sägnens tillvaro såsom lefvande folkminne och dess härpå grundade rent historiska betydelse.
I nämnde afseende synes vitsord icke kunna frånkännas de uppteckningar af Hunahärs-sägnerna, som redan för omkring hundra år sedan blifvit gjorda i Westergötland, och som oemotsägligt bevisa dessa sägners allmänna utbredning i detta landskap[1]. Ifrån Östergötland möta de oss likaledes. När Östgötabonden Lars Jonsson år 1538 uppreste sig emot konung Gustaf I, förklarade han »vilja resa en Huna-här och slå ihel allt ridderskapet och adeln». Att samma sägen förekommit äfven på Gotland, ha vi redan efter Wisby-munkarna anfört. Men ingenstädes synas dessa sägner ha varit mera spridda, eller djupare ha inträngt i folkmedvetandet, än inom Wärend. Den nitiske samlaren af detta lands folkminnen, Regements-Qvartermästaren P. Rudbeck på Huseby, som vid slutet af 1600-talet skref sina Smålands Antiquiteter, har härom mycket att förtälja. Sedan han egnat en stor del af sitt arbete åt sägnerna om Werland Smed, samt dennes förmodade son, den gotiske Widrik Werlandsson, hvars äfventyr naturligen knyta sig till minnet af en urgammal förbindelse emellan de nordiska och syd-europeiska Goterna; öfvergår han till berättelsen om striden emellan (yngre) Götar och Huner, och meddelar en vidlyftig förtäljning om »Huna-härs grufveliga fältslag». Enligt de af Rudbeck åberopade sägner, skulle en forntida strid emellan dessa folk ha stått å den gamla Bråvalla-hed i Wärend, nära sjöarne Åsnen
- ↑ Kalm, Westgöt. o. Bahusl. resa, s. 59. Afzelius, Sv. Folk. Sagohäfder I. s. 104, o. fl. st.
