folkrörelse, i riktning emot Östersjö-länderna, der vi ännu göra fynd af romerska mynt ifrån första och andra århundradet. Vid denna påbörjande stora rörelse hos folken, fördes ur det sydöstra Europas innandömen åtskilliga nya stammar, med en jemförelsevis högre kultur, till Skandinavien, der de före sig funno en stamslägtad befolkning. Dessa nya stammar, hvilka med långa mellanrum inträngde i vår nord, voro förnämligast: Jutar på Jutland, yngre Götar, längs Göta elf och från Sveriges östra kust, till Göta-länderna omkring Wettern, Daner i Skåne och på Danska öarne, Wirdar i Wärend, Svear öfver Ålands haf till trakterna omkring Mälaren, och Nordmän öfver och norr om Bottniska viken. De yngre af dessa stammar brukade allmänt vapen och redskap af jern, och hade redan länge varit påverkade af den romerska kultur, som, förnämligast öfver Byzanz, utbredde sig emot norden.
När dessa nya stammar i allt talrikare skaror från alla sidor inträngde i landet, måste efterhand uppstå en tryckning mot och en sammanstötning med de äldre inbyggarne, af hvilken både westgötiska och wärendska folksägnen bevarat hågkomst, i förtäljningen om »Huna härs grufveliga slag.» Slutet kunde dock ej blifva annat, än att de äldre, i odling underlägsna stammarne dels upptogos i den nya befolkningen, dels undanträngdes eller tvingades att utvandra. Häraf ett starkt återtryck ifrån norden emot södern, och en orsak till de nya mäktiga rörelser ibland fastlandsfolken, som alltifrån tredje århundradet kastade tallösa folksvärmar in öfver det romerska riket; medan, å andra sidan, nya folkhopar fortforo
