således skäl att antaga, att de qvarblifna ännu voro nog talrika, för att i många trakter af vårt land bilda folkstockens kärna. Detta öfverensstämmer ock med den märkvärdiga traditionen hos Saxo Grammaticus, som omtalar en tredje ätt af vanliga menniskor, ursprungen ifrån en blandning af Jätta-ätten och ett yngre, invandradt, i odling öfverlägset folk, som med jättarne fört stora krig. På alla sidor tryckta af nya beslägtade folk-elementer, måste de qvarblifna Goterna dock småningom förlora egenheterna i sitt språk, och med detta sin skilda nationalitet, likasom i sednare tider skett med Finnarne i Wermland och med Kvänerna i Norrland. Men i många trakter af vårt land visa sig ännu hos befolkningen, i anletsdrag, väsen, lynne och seder, spåren af det gammalnordiska, tunga, alfvarliga, råa, men ärliga och kraftfulla jätte-blodet. Goternas eget namn lefver ännu i namnet på ön Gotland; i flera svenska folkmål, synnerligast i Gotlands-målet, framträder ännu tydligen en stark Gotisk språk-grund, och öfverallt i våra äldre landskaper upptäcka vi hos folket skiljagtigheter i kroppsbildning och sinnes-art, hvilka icke kunna förklaras annorlunda, än från ursprungliga stamskillnader; men af hvilka många drag hänvisa snarare till de fornnordiska jättarne, än till det öppnare, intelligentare, friskare och lefnads-modigare svenska lynnet.
Hvad nu serskildt beträffar Wärend, visar sig detta lands befolkning nu mera hufvudsakligen likartad, och de skiljaktigheter, hvilka fordom egde rum emellan olika härader och socknar, äro icke serdeles märkbara. Den tid är likväl icke ännu långt
