Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/79

71

§ 21. Wirdarne, ett folk för sig. Småländska grannfolk och folkmål.

§ 21. Det sålunda i Wärend inträngande och utbredda Wirdafolket har af ålder varit betraktadt såsom ett folk för sig, likasom det en gång bildat en egen, sjelfständig förbunds-stat, med egna lagar och till och med egen konung. Den gamla Westgöta-lagen, som, fasthållande Götarnes egendomlighet såsom stam, endast räknar West- och Öst-Götar till »inländska» män, inbegriper visserligen äfven Wirdarne under det allmänna folknamnet Smålänningar; men hänför dessa, likasom Svearne, till utländska män inom riket. Men äfven i förhållande till Smålänningarne, eller åtminstone till de Smålänningar, hvilka icke likt Finvedsboar och Niudungsboar med Wirdarne förenat sig, framträder af ålder denna Wirdastammens sjelfständighet. I den gamla stadgan om konungens eriksgata bestämmes, att »Wirdarnes lagman och Smålänningarne med honom» ega möta konungen vid gränsen af Östgötarnes lagsaga, på skogen Holaveden, samt följa honom till Jönköping. »Der eger konungen Wirdarne och alla Smålänningarne ed sin svärja, och de honom» o. s. v. Wirdarne voro således på denna tid betraktade såsom hufvudfolket, icke blott inom Tio-häraders lagsaga, utan i hela Småland, och derjemte såsom stamskilda ifrån »alla Smålänningarne.» Ericus Olai, som skref sin latinska krönika i sednare hälften af 1400-talet, skiljer ännu emellan Wärend och Småland, såsom olika och hvar för sig sjelfständiga folkländer. Han omtalar nemligen Göta rike, såsom äldre än Svealand och omfattande Östergötland, Westergötland, Wärend, Öland och Småland, o. s. v. Detta serskiljande synes ock vara fullt berättigadt, redan om vi, utan afseende