Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75
§ 21. Wirdarne, ett folk för sig. Småländska grannfolk och folkmål.

söka till kyrkor i Östbo, och en till kyrka i Tveta härad, hvaremot tre dylika skatar inom Tveta härad på samma sätt söka till kyrkor i Westra härad. Äfven språket är blandadt. I de nedersta gränssocknarne talas Wärends-mål, i det öfriga häradet mest Östgöta-mål. Allt visar således, att invandringsströmmar ifrån Östergötland, Wärend och Finved här sammanstrålat, och blandat sig med hvarandra och med en ursprunglig befolkning af qvarsittande eller hit förträngda Goter. Och hvad serskilt beträffar förhållandet till Wärend, röjer sig den olika härkomsten icke blott i de afvikande munarterna, utan ock i olika utseende, folklynne, seder och form på redskap.

Hvad slutligen beträffar Wärends grannländer åt öster och söder, så äro Biug (ɔ: Stranda och Handbörds härader) längs Ämm-åns nedre lopp, och Möre-landet längs Ljungby-å och Ryssby-å, — det sednare kändt redan i 9:de århundradet — begge befolkade ifrån kusten, och synas med Wärend hafva föga eller intet gemensamt. Annorlunda är förhållandet med Blekinge, som likaledes nämnes i Ottars och Ulfstens resa såsom i 9:de århundradet tillhörande Sverige. För att döma af språk, folklynne, seder och utseende, kan nemligen intet tvifvel uppstå, det ju icke detta land, åtminstone i dess norra del, likasom Östra Göinge och en del af Willands härader i Skåne, är bebygdt af, eller åtminstone innesluter starka elementer af Wirda-stammen. Möjligtvis kan detta härröra från de utflyttningar, som egde rum ifrån Wärend under konung Erix XIV:s krig; men går sannolikt tillbaka till äldsta tider.