Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/85

77

§ 22. Spår af Wirdarnes stamskillnad från grann-folken.

sina qvinnors fordna tapperhet och derpå grundade företräden, sina uråldriga lika arfslagar o. s. v. talar deremot Wirden med en naturlig, ehuru sällan med en stötande stolthet. Hela folket betraktar sig sjelf af ålder såsom en privilegierad stam, såsom ett folk af adelsmän, ungefär såsom de spanska Baskerna. Detta drag är genomgående och framträder redan i deras ytterliga känslighet för hvarje missaktning, i deras fordna benägenhet att genast i blod aftvå hvarje tillfogad skymf, och i den stränga etikett, det krus och den sirliga höfviskhet, som, fordom mera än nu, iakttogs vid alla förhandlingar, möten och samqväm. Stundom framträder likväl denna stegrade national- och sjelfkänsla såsom en öppen bördshögfärd. Hela stammen yfves således ännu öfver sin härkomst ifrån Blända och hennes sköldmör. Åsheda-boarne i Uppvidinge härad, hvilka anse sig förnämare än andra Uppvidingeboar, få ordspråksvis benämningen Åsheda Riddare. Inbyggarne i Asa socken visste för få mansåldrar sedan att tala om sin härkomst från den fordna s. k. Asa slägt eller Asa kämpar. Kinnevaldsboarne sunnan om sjön, hvilka längst af alla bibehållit den gamla näfrätten och seden att gå beväpnad, höra sig ännu gerna benämnas Knifva-herar eller Ifverknifvar, likasom deras land får namn af Knifva-bygden. Vigerstads socken var ännu omkring år 1770 delad i fyra fjerdingar, af hvilka hvar och en bildade en slägt för sig, som sällan tillät giftermåls-förbindelser utom fjerdingen, långt mindre utom socknen. Denna folksed hade visserligen sin rot i grundsatsen, att inom slägten bevara den fasta förmögenheten; men grundade sig tillika på