Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91
§ 143. Boskaps-skötsel.

att de tillsammans hade skog, näfraflätt, tjärhygge, boke-skog och utrymme »en stor mils väg in uti danske gränsen». Och enahanda var förhållandet i Kinnevalds södra fjerding ännu för blott hundra år tillbaka, så att Krok omtalar, år 1749, att böndernas betesmarker och hagar voro hela milen i omkrets.

Tillgången på utskifter och naturliga slåtter-vallar blef dock, såsom vi redan anmärkt, i tidernas lopp mer och mer inskränkt. Man tvingades då att taga allt större vård om den förut instakade naturliga ängs-vallen, och begynte småningom en ordnad ängs-odling. Detta skedde genom att rödja undan buskar och barr-träd samt underqvista den ädlare löfskogen, som borde gifva skugga åt gräset. Att sålunda underqvista träden heter i Wärends-målet att lunda-sneda, och en på detta sätt genom röjning bildad äng får namn af hårdvall eller rödsla. Så väl den gamla sidvallen eller ängs-vallen, som hårdvallen omgåfvos slutligen med en hägnad, till skillnad från klöfve-trädet och till fredande emot boskapen. En sådan hägnad får derföre i Wärends domböcker namn af en skelgård eller ett fredbende, och hela den inhägnade ängsvallen heter derefter ett gärde, ängagärde eller löf-gärde. Redan Tiohärads-lagen föreskrifver, att till hvar kyrka skulle skötas en äng om nio vagn-lass, instängd med gärde och grind. Hela Wärend är ock än i dag uppfyldt af sådana löfgärden, hvilkas blomster-rika fägring prisas af Linné, med den anmärkningen, att »alla ängar mer liknade de härligaste lunder och täckaste trädgårdar än sig sjelfva».

Vid allt detta låg klöfveträdet på hvarje byamål ännu ohägnadt, och brukades af bya-laget