samfäldt till betesvall, efter den enkla, grundsatsen, att »klöf skall gå emot klöf, som gammalt och fornt varit hafver». Slutligen fann man likväl fördel vid att äfven här rödja, skifta, och uppsätta en enkel hägnad af ris. En sådan hägnad heter i Wärends-målet ett hag, och att uppsätta ett hag är att hägda upp, sätta upp rishägdar, hvaraf svenska ordet hejda ɔ: hindra, uppehålla. Hvarje med hag omgifven skift af klöfve-trädet erhöll nu namn af en hage. Det enkla ris-haget förmådde likväl icke alltid hejda den allt mera åt sig sjelf öfverlemnade boskapen. Man vidtog derföre serskilda anordningar, till att hindra ovana djur från att flöja öfver haget och drifva omkring i skogen. Enklast skedde detta genom ett skack, geta-skack, hästa-skack, eller en tung träd-klump, fästad med en vidja, som bands om djurets hals och hindrade dess rörelser. Ett annat sätt var att korsvis sammanbinda två af djurets fötter, eller ock att binda den ena framfoten till djurets hufvud. Sådant heter att hälla, skack-hälla nick-hälla. För att hindra svin från att bryta igenom haget, satte man omkring deras hals ett ok af utstående språtar, och till att hindra dem från att rota upp vallen ringade man dem med en ring, som drogs igenom trynet.
Till foder åt boskapen under snö-vintren, har man ända ifrån den aflägsnaste tid brukat på sommaren hopsamla och förvara löf och gräs. Löfvet bröts i äldsta tid för hand; men höggs i yngre tid med en krökt knif, kallad risbit, eller med en kort lie, kallad buska-lie. Att hugga löf bibehåller likväl ännu sitt gamla namn af att bryta löf. Sedan löfvet derefter blifvit bundet i kärfvar och torkadt, sattes det slutligen i stack, under en
