Vid bärande, som naturligtvis är äldst och enklast, inlade man höet, såsom i Wärend ännu brukas, i en s. k. båga, hö-båga, hopsatt af tvänne böjda eke-surkar (eke-telningar), sammankopplade medelst rep af linde-bast. En sådan båga, full med hö, är då i Wärends-målet en hö-byr, eller en hö-börda. Byren bäres alltid öfver nacken och axlarne.
_s94.jpg)
Till att föra begagnade man deremot biträde af hästen, som sadlades med en dertill enkom inrättad trä-sadel, i Wärends-målet kallad för-sadel, eller klöf-sadel. Bågarne å en sådan för-sadel voro af krok-vuxet träd; fram-bågen hade midt på en utstående del kallad sadel-knappen, och gjordarna voro af linde-bast. Betsel-tyget var lika enkelt; antingen af bast eller af oberedd hud, och milet eller betteln, som lades i hästens munn, var antingen en kort eke-surk eller ett geta-horn. Bördan, som lika fördelades å begge sidor om sadeln, hette en fora, eller, af sin klufna form, ett klöf, hvadan ock klöfja är i Wärends-målet detsamma som att föra. Samma enkla för-sadel begagnades äfven när man ville rida, som i gamla Wärends-målet heter att fara:
