trädets superficies helt pulpeuse, söt och till consistence af ett gelée. Denna pulpa afdrages ifrån stammen med en knif eller Citter-tråd, i. e. messings-tråd eller fin stål-tråd. Denna så afdragna safva ihoplägges eller vecklas tillsammans, ätes för smakens skull rå, färsk och opræparerad. Ligger hon längre, blifver hon seg, kådfull och osmaklig»[1].
Många vext-arter, hvilka hos oss förekomma på en gång såsom vilda och såsom odlade, hafva således af våra förfäder varit kända och redan i sitt vilda tillstånd begagnade till föda. Den tanken ligger då nära till hands, att dessa nu odlade arter, så vidt de företrädesvis tillhöra vår egen vext-zon, icke må betraktas såsom utifrån införda främlingar, utan att de blifvit förädlade i vårt eget land och således sjelfständigt tillhöra nordens äldsta åkerbruk. Serdeles gäller detta om vissa arter af familjen Cruciferæ, såsom rofvan, kålroten och kålen. vissa Umbellater, såsom moroten, vissa ärt-vexter, såsom ärter, bond-bönor, vissa lök-vexter, såsom vanliga löken och gräs-löken, samt om vissa Gramineæ, såsom manna-gräset[2], knyl-hafren, sand-hafren, och vildkornet. Flera ibland dessa bli ock omtalade i den äldsta gotiska folksägnen, om gudarnes (Vår Herres och Sante Pers) vandringar och verldens skapelse. Det heter således i en uråldrig wärendsk folksägen, att på den tiden, då Vår Herre och Sante Per vandrade omkring och skapade all verlden, kommo de en dag till en stofva. Der gingo de in och bådo om lite mat; ty de voro svultna. Men qvinnan, som bodde der,
- ↑ C. Linnæi Öländska Resa, 1741, s. 27.
- ↑ Jfr. Linnæi Skånska resa, ss. 348—351.
