Eget nog, var det ock en naturforskare, som, först af alla i vårt land, skänkte åt dessa öfversedda eller föraktade qvarlefvor en mer än blott tillfällig uppmärksamhet. Denne naturforskare var Linné, som på sina resor, i förra hälften af 1700-talet, gjorde allmogens seder och vidskepelse till föremål för ytterst noggranna iakttagelser. Han förordar ock folktraditionernas vetenskapliga behandling, med följande för hans tid märkliga yttranden: »Emedlertid är märkvärdigt med desse och flere vidskepelser, huru de blifvit bibehållne af nationen ifrån urminnes tider och hedenhögs. En del får man igen hos poëter straxt efter eller före Christi tid; en del äro lemningar ifrån hedendomen i Sverige; en del ifrån påfviska tiden; en del äro med konst upptäckte, att förekomma något annat. Jag håller före att det skulle vara ett artigt argument, om någon af vidskepelse ville göra en ansenlig samling, och visa hvarifrån hvar och en först kommit»[1]. Vår store landsman kan således med allt skäl sägas hafva grundlagt ethnologiens studium i Sverige, och hans anteckningar äro ännu en för detta studium ovärderlig källa. Men få äro hittills de, som velat vandra den af honom anvisade stigen, och, med undantag af en annan berömd lärd, likaledes naturforskare[2], kan knappast någon svensk vetenskapsman sägas ha vändt sig åt detta håll med utmärktare framgång.
Under allt detta, och medan hithörande studier med allt större ifver omfattas hos andra nationer,