§ 145. Det äldsta sättet att rödja mark (ɔ: skog), vare sig för vall-gång eller jord-bruk, har varit med svedjande. Det äldsta åkerbruket var således svedjelands-bruk, och detta nomadiska bruknings-sätt har icke blott tillhört den egentliga folkvandrings-tiden, utan bibehöll sig allmänt i de wärendska skogarne ännu för en mans-ålder tillbaka.
Wärends-målet är derföre rikt på hithörande ord och talesätt. Skogs-parken, som skall svedjas, heter en dunge, fälle-dunge. Sedan han blifvit fälld eller röjd, heter han fälla, rödja, fälle-rödja. När fällan derefter blifvit bränd eller svedd, får hon namn af bråne (m.), bråna (f.), svedja, svedje-fälla, smet, smet-fälla, smet-svedja. När hon slutligen blifvit tillyckt med en gård af smet-ved, eller af brända träd och stockar, heter hon lycka, smet-lycka, svedje-lycka. Att dragbränna, eller släpa ihop ris och å nyo bränna en svedja som redan burit gröda, heter i Wärend att bära bål, bränna bål, bål-bränna. Det öppna fält, som bildas genom flerfaldigt upprepad bål-bränning, är en ryd, och när ryden slutligen ej förmår bära annat än träla-mossa (Hypnum) och ljung, får han namn af en ljung-ryd.
Vi ega redan i dessa enkla dialekt-ord en fyllestgörande beskrifning öfver hela det gamla wärendska svedjelands-bruket, likasom detta enkelt förklarar tillkomsten af de ödsliga ljunghedar, som nu utbreda sig i mils-långa fält öfver den gamla jätta-bygden vid sjön Bolmen.
De sädes-slag, hvilka ifrån uråldriga tider blifvit hos oss odlade på svedjeland, äro i första rummet rofvan och kål-roten. Dessa vexter tillhöra så
