Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105
§ 145. Jordbruk på Svedje-land.

Småland visat sin verkan. Jag vill här afmåla svedjorna efter naturen, sådana, som jag dem såg.»

»På många vidlyftiga trakter var en backefull jordmon, hvilken bestod af sten, der kullerstenar lågo på kullerstenar, med någon torr sandmo, som något litet gulnade af regnet och rodnade i elden; här ofvan uppå var föga den minsta svartmylla. I denna aldra magraste jord växte nu tall på höjderna; men gran och en, der som var något mera sidländt, hvilka uppkommo efter bränningen till skog (såsom efter förra svedningen) och blefvo så fullvuxne, att de höggos och åter brändes om 20 eller högst 30 år. När skogen begynte vexa upp, var han merändels tät som en hamp-åker, blef på jorden full af mossa, så att Hypnum täckte all mark på höjderna och Polytrichum i dälderna. Barret föll årligen af tallarne och täckte mossan, så att här sällan sågs någon ört utom ljung, och här och der något kråkeris, besynnerligen der skogen var mera öppen. I dälderna emellan granarne växte Polytrichum löst och högt, med Blåbärs-qvistar, Lingon och Ljung samt Lycopodium, så att dessa skogar voro de magraste till bete; men på stenarne vexte mossa af Hypnis och Lichenibus».

»När nu skogen var uppvuxen, qvistades han, ifrån roten uppåt, nästan så högt som en karl. Året derefter höggs han neder och torkades öfver sommaren. Ändteligen itändes han emot vädret och brändes af, då alla qvistar, grenar och mossa förbrändes intill alfven, och alla stenar lågo nakne. Stockarne, som blefvo qvar efter bränningen, kallades smetved; med dem upstängdes en