Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
106
NÄRINGS-FÅNG.

gärdesgård helt löst omkring fällan. Första sommaren såddes här Rofvor, som blefvo ansenligt stora och söta. Sedermera såddes här Finn-råg eller Vinter-råg, emot hösten eller efter midsommaren, som med hackor nedkrattades och året derpå gaf en hög råg, hvilken afskuren klöfjades på häst-ryggen och hemfördes. Året efter sädes-bergningen stod fällan ännu instängd och gaf högt, löst gräs, på hvilket hästarne och ung boskap betades. Vintren härefter hemkördes smetveden i gärdsgården, som sönderhöggs och uppbrändes i huset».

»Sedan fällan var utlagd till betesmark, vexte på henne ett smått och lågt gräs, besynnerligen Fårgräset, Veronica och ormbunken, som här kallas Bräken. Ändteligen begynte Ljungen taga öfverhand, så att han täckte hela marken, och små tallar, granar och enbuskar begynte öfverallt uppkomma. På en så utmagrad jord kan då intet annat vexa, än endast den torra, magra och onyttiga ljungen, som här trifves liksom i Finland mer än väl, och det för ingen annor orsak, än att marken, genom svedjande i så många tidehvarf, blifvit alldeles utmärglad och försatt i största magerhet. Nere i Sunnerbo, så väl som på andra ställen i Småland, ses ofta stora och vidsträckta fält, helt nakna och skoglösa, öfverhöljda endast med en hög ljung, som går upp till knäs, der ingenting kan vexa på den torra alfven, utan ljung, och ibland den något får-gräs, och kallas dessa fälten ryar»[1].

  1. Carl Linnæi Skånska Resa, 1749, ss. 410, 411.