§ 146. Ifrån ett nomadiskt jord-bruk, med kratta på svedje-land, öfvergingo de gotiska folken efterhand till ett fastare, ehuru ännu rörligt jordbruk, med hacka på Hack-land. Hacklands-bruket var således ännu ett jord-bruk för hand, och har efter all anledning varit förenadt äfven med svedning eller bålbränning. Men man bearbetade dervid tillika det öfversta jordlagret på något obetydligt djup, och hopkastade i rör sådan mindre sten, som gick upp för hackan. De på detta sätt hopkastade rören omtalas öfver hela Göta rike under namn af hackare-rör, och hafva ifrån Saxo Grammaticus till vår egen tid varit föremål för många gissningar (jfr § 9). Det aflägsna skede, då dessa rör hopkastades, omtalas ännu i sägnen under namn af hack-äfvan eller hackare-tiden. Vi anföra här de berättelser, som vi derom kunnat uppsamla hos folket i den wärendska skogs-bygden.
I en aflägsen tid, »före synda-floden», begynte folket i vårt land att mycket föröka sig, så att det slutligen blef knappt om födan. Då hade de ingen råd, utan när barnen ville gifta sig, måste de bort ifrån sina föräldrar, och när de drogo åstad, fingo de ingenting med sig, utan bara en hacka och en handske full med hafre. Men jorden var då ännu så klök (ɔ: fet), att de satte hafre-kornen i jorden, i stället för att så hafren, och ändock fingo de dråplig äring, när de skulle till att skära.
Efter annat tal heter det, att för länge, länge sedan, var det mycket mer folk här i landet, än som det nu är. Så kom det nöd-år och hård tid. Då kommo de öfverens, att alla som voro gamla och
