skröpliga skulle de klubbas ihel. Men så var der en vis jungfru. När hon fick höra hvad råd de hade fattat, sade hon att det var ett ondt råd. Bättre vore då att gifva åt de unga hvar sin hacka och en hosa (strumpa) med hafre, och låta dem draga ut och hacka upp jorden; men låta de gamla få lefva. Och så gjorde de. Och den tiden kallas för hackäfvans tid än i dag.
Den visa jungfrun blir i andra sägner till en drottning Hacka, om hvilken det går samma tal, som fordom om drottning Disa. Det heter nemligen, att när konungen fick höra hennes råd, ville han pröfva hennes förstånd och befallte henne komma till kungsgården, men hvarken mätt eller svulten (ɔ: hungrig), hvarken klädd eller naken, hvarken gåendes eller ridandes. Flickan åt så upp en honungs-pipa, kastade öfver sig ett nät, och kom till konungen, ridandes med ena benet på en bock, men gåendes med det andra. Konungen tog henne så till drottning, och hon omtalas under namn af drottning Hacka än i dag.
Eljest heter det ock, att hackare-rören i skogarne äro hopkastade af jättarne, som med hackan redde sig till ett litet hack-land hvar de kommo. Jättarne förstodo sig deremot icke på att plöja med dragare, utan när jättesan fick se bonden köra sin åker med oxar, tog hon honom och hans köre-tyg i sitt förkläde, och bar in i berget till jätten, frågandes hvad det månde vara. Jätten svarade: »låt dem blifva, mor. Detta är det folka-slaget, som skall komma efter oss». Äfven berättar man, att förr i verlden, så var hela jorden odlad. Men på den tiden förstodo de intet bättre, utan de bara
