kastade hop stenar i rör och hackade litet omkring. Eller, att i hack-äfvan hade bönderna ingen annan skatt, än att de skulle rörkasta jorden. — Ännu säger man om det som skett för mycket längesedan, att »det har väl varit i hack-äfvans tid», och om den som arbetar mycket ifrigt, att »han har så brådt, som i hack-äfvan».
Så väl af de sägner vi här anfört, som af andra omständigheter blir tydligt, att hackare-rören i våra skogar äro qvarlefvor efter ett äldre jordbruks-sätt, som bildar sjelfva öfvergången ifrån ett nomadiskt svedjande till ett fast åkerbruk. Otvifvelagtigt har likväl detta jordbruks-sätt ännu varit i hög grad rörligt, så att när åkren tröttnade på ett ställe, flyttade man sig till ett annat. Ett sådant öfvergifvande af utmagrade åkrar är ännu i landet brukligt, och Wärends-målet har för en sådan öde åker ett serskildt ord, nemligen äkra. Vi kunna då lätt förklara den stora mängden af sådana gamla hack-äkror, ännu öfverallt förekommande i våra skogar, utan att deraf draga några förhastade slutsattser om landets forntida öfver-befolkning.
Af sägnerna framgår äfven otvetydigt, att hackäfvan sammanfaller med de gotiska folkens vandrings-tid, och att man på denna tid, likasom långt senare, företrädesvis odlat hafre. De hackor, som härvid begagnades, hafva otvifvelagtigt varit trä-hackor. Sådana trä-hackor brukades allmänt i den wärendska skogbygden ännu för en mans-ålder tillbaka, och voro gjorda af en ene-stake eller gran-stör, med en starkt utstående knagg eller kagg i nedra ändan. Spåren af det gamla hacklands-bruket äro ock ännu
