ytterlig grad. Ny-upptagen fick en sådan åker namn af åker-bråte eller nyland. Ett större rör i åkren, oftast rikt bevuxet med buskar och ängs-blommor, heter i Wärends-målet en krona. Renen på åkerkanten eller emellan tvänne åkrar får namn af fogla-ren eller oxa-stamp. Är åkren serskildt inhägnad, säges han vara en krik, krekt eller fåll. Oftare ligger han dock fritt inom änga-gärdet. Detta gärde ändrar då namn och får namn af åker-gärde.
Jordbruks-redskapen, likasom hela det deraf beroende bruknings-sättet, var länge i hög grad ofullkomlig. Steg för steg spårar man likväl en fortgående utveckling. Hand-hackan, som i hacklands-bruket var det enda redskapet, förvandlas i åkerlands-bruket först till en fjärje-krok, eller större trä-hacka, som drogs för hand, och hvarmed man på åkren uppdrog fjärjar eller små fåror, alldeles såsom man än i dag brukar samma redskap till att indela åkren med fjärjar vid sådd. Fjärje-kroken utvecklades vidare till en ärje-krok. Denna förekom ännu för några mans-åldrar sedan, såsom en krok af sjelf-vuxet eke; men skilde sig ifrån fjärje-kroken deri, att han bestod af två stycken, nemligen visen, eller sjelfva kroken, som upptill hade ett hand-tag, och stången eller drägten. Efter all anledning har äfven ärje-kroken i äldsta tid blifvit dragen för hand. Med stigande odling och större tillgång på metall, begynte man dock småningom att sko ärje-krokens nedre ända med en liten trekantig jern-platta, som i Wärend får namn af bill. För detta kraftigare redskap kunde man nu sätta ök, d. v. s. stutar eller kor, som drogo med ok. Ärje-kroken blef således
