efterhand ett nu brukligt år, eller årder, med vise, bill, öron, år-stång och handtag. Nästan öfverallt i Wärends skog-bygd får dock året ännu behålla sitt gamla namn af krok eller ärje-krok.
_s112.jpg)
Harfven, i sin äldsta och enklaste form, utbildades lika naturligt från den gamla fälle-krattan. Han har således, ännu i manna-minne, förekommit i Wärends skogsbygd såsom Knagga-harf eller Klofva-harf. Denna var då sammansatt af tre eller fyra klufna granstockar eller s. k. gran-klofvar, sins emellan hopkopplade med gran-svegar eller vidjor, som få namn af harfves-svegar. Hufvudsaken var dock, att alla grenar och qvistar lemnades qvarsittande å klofvens undre sida, som vette mot jorden. Dessa fasta grenar, afbrutna vid pass en fot ifrån trädet, få i Wärends-målet namn af Knaggar. För att undgå allt besvär, brukade man ock å fälle-brånen hopsätta harfven af några bränder med qvarsittande knaggar. De gröfre träd-styckena i en vanlig harf heta derföre ännu alltid bränder, harfves-bränder. Drägten eller harfves-draget bestod af en sjelf-vuxen krok, fästad vid ett tvär-träd, hvarvid skacklarne voro bundna med vidjor. För att dessa vidjor icke skulle torka och bli sköra, nedlade man harfves-draget efter harfningen i något kärr eller rännil.
