(eller kors-ärja) och mylla. Redan Tiohärads-lagen talar om att »ärja å två vägar», d. v. s. ått vå led eller i kors. För att kunna beqvämt vända på den korta tegen, tog man alltid vreten, vrätten, ärje-vrätten, eller riktningen af fårorna, med s. k. för-sneddar och efter-sneddar, d. v. s. man gaf åt fåran en böjning vid hennes början och slut. Härigenom bildades småningom vid sjelfva renen en balk af jord, som kroken dragit med sig. En sådan jord-balk heter i Wärend rena-brink, och förekommer å de gamla odal-åkrarne ofta af en ansenlig höjd. Efter hvarje ärjning gick man öfver åkerlandet med harfven, hvilket får namn af att harf-lägga eller harfva. Sista harfningen, efter sådden och myllningen, skedde korsvis, som heter att kors-harfva. Sjelfva sådden gjordes alltid af husbonden sjelf. Till ledning vid kastningen drog man förut på åkern, med den ofvan omtalade fjärje-kroken, små fåror, kallade fjärjar. Den aflånga jord-rimsa, som bildas emellan två sådana fjärjar, heter i wärends-målet en ån eller an, och att vid såningen gå fram på en sådan rimsa heter att gå en an.
Om åkerjordens afdikning hade man intet begrepp. Åker-landen lades derföre nästan alltid på kullar och back-sluttningar, för att slippa syra och vatten-stånd.
Skjuren eller sädes-skörden gjordes alltid för hand med skära, hand-skära eller sickel. Af tre handmål strå bands en neck. Neckerna krakades upp, för att torka, tolf necker på hvar krake. Två krakar eller tjugofyra necker äro efter gammal wärendsk räkning en trafve. Trafve-räkningen är i
