deremot sädes-gärdet föga bestiger sig, till åtta tunnor i det högsta. Vid en sådan hushållning skulle de snart gå öfver ända, der ej jorden vore så fet och drägtig, och spannemåls-bristen ej ersattes med en myckenhet af äng och mulbete, som gör att deras ladugårdar ökas och en fördelaktig boskapsskötsel likafullt drifves».[1]
§ 148. Vid sidan af den enkla boskaps-skötsel och det ofullkomliga jord-bruk, som vi här ofvan sökt beskrifva, visste den wärendske skogs-bon i forntiden föga om några andra hus-djur eller odlings-vexter. Ett undantag härifrån måste likväl göras för Bi-afveln, som i landet är uråldrig och som naturligen tillhör dess inbyggares näringar. Redan Sigfrids-legenden omtalar nemligen Wärend, såsom rikt på bin och på honung, och Tiohärads-lagen stadgar, att Biskopen vid kyrko-vigning skall få i gengärd fyra askar honung, och bondqvinnan i inläsning eller kyrkogångs-afgift gifva till kyrkan en half mark vax. I sin äldsta form var likväl bi-skötseln föga annat än fällandet och hemförandet af de träd, hvari vilda skogs-bin byggt sina reden. Sådana träd få i Wärend heta bi-stockar, ett namn, som i senare tid blir öfverfördt äfven till de konstgjorda bi-kuporna. Vid Kinnevalds ting d. 24 Juli 1624 blefvo tre bönder sakfällda, för att de å allmännings-skog eller i ek nedhuggit bi-stockar och hemflyttat.
Odlandet af Hör eller lin, såsom spånads-vext, synes i Wärend icke gå serdeles långt tillbaka i
- ↑ Sam. Kroks Tal om Urshults Pastorats Inbyggares seder. 1749. Tryckt i Stockholm 1768, ss. 18, 19.
