wärendska hus, brinnande dagen om, och fästes för natten under signelse och bön. Sjelfva fästandet bestod enkelt deri, att man rakade ihop glöderna i en hög med aska öfver. Elden uppgjordes således alltid ånyo ur de ännu icke slocknade kolen, hvilket i wärends-målet heter att kölna. Redan tidigt har man dock infört bruket att slå eld, med s. k. eldföre eller stål och flinta. Stålet hölls härvid i venstra handen och slaget gjordes med flintan i höger hand, så att gnistorna föllo ned i en skör-ask, full med fnusk, fnöske (ɔ: torrt, murknadt boke) eller sköre (ɔ: koladt linne). Så snart elden här tagit fäste, lades det tända fnusket emellan tvänne eld-kol och bragtes i låga genom blåsning.
Sägnen bevarar ännu spår af eldens användning i våra förfäders slöjder. Det är således gammalt tal, att när de ville fälla ett träd, gjorde de upp eld vid backen och brände, eller lade de glöder omkring och brände, tills trädet föll. Ett liknande sätt har äfven varit användt, när man ville urholka träd. Att med huggjern stämma hål genom träd, heter derföre än i dag i wärends-målet att glödga, glögga hål.
Utom elden använde man i sin slöjd äfven några enkla redskap, hvilka hela sten-åldern igenom, och efteråt långt fram i tiden, voro af ben eller sten. Dessa redskap, hvilka oftast tillika voro vapen, upphittas ännu till stor mängd öfver hela det småländska höglandet, och hafva otvifvelaktigt varit brukade icke blott af vårt urfolk, utan ock af yngre gotiska stammar. De vanligast förekommande af dessa redskap äro sten-yxan, som förfärdigades inom landet,
