vi trott oss kunna å nyo upptaga detta ämne, och vi förutskicka det, såsom en allmän inledning, förrän vi återgå till framställningen af Wärends forntida folklif.
Såsom tydligen framgår af den teckning, vi lemnat öfver våra förfäders hedna-tro, befunno sig de gotiska stammarne, vid deras första invandring i vårt land, på det primitiva skede af odling, i hvilket folkens verlds-åskådning, liksom barnets i spädare ålder, ännu är öfvervägande mythisk. All sinnlig varseblifning påverkades nemligen i mer eller mindre mån af den skapande inbillningen. Menniskan var ännu syen, i syne, och vandrade fram i en underbar verld, der allt omkring henne lefde, rörde sig, och talade ett språk som hon förstod. Naturen blef derföre af henne fattad i lefvande bild, och personifierades i otaliga, underbara väsen. De ibland dessa, som emot menniskan uppträdde fiendtligt, betraktades såsom onda. Stormen var ovättarnes färd i luften; men solen och åskan voro himmelska gudar, stadda i en fortsatt kamp emot troll och onda makter. Hedendomens mythologi hade således sin rot i ett ursprungligen gifvet åskådningssätt, länge fortlefvande hos folket såsom mythisk vidskepelse.
Hela denna uppfattning, som ännu icke lärt serskilja menniskans inre verld från den yttre sinnliga verkligheten, gällde dock framför allt hennes egen tillvaro, såsom medelpunkt i skapelsen. Hon kom således ännu länge, att, äfven sjelf, qvarstå såsom ett okändt, hemlighetsfullt väsen, utrustadt med underbara egenskaper; men ock beroende af inflytelser från hela den synliga och osynliga verlden omkring henne. Dessa inflytelser uppenbarade sig
