och flint-knifven, som erhölls genom bytes-handel med söderut boende folk.
I folksägnen blifva dessa forntida sten-redskap alltid omtalade såsom tillhöriga jättarne, eller landets äldre hedniska bebyggare i allmänhet, hvaremot ingen sägen talar om dem såsom serskildt tillhörige berga-trollen. Sten-yxan eller sten-hammaren får derföre äfven namn af Jätta-yxa. När en jätte i forntiden skulle bygga Skatelöfs gamla kyrka, och en annan Rydaholms kyrka, så hade begge jättarne inte mer än en hammare ihop, och den kastade de emellan sig. När vallheren i skogen träffade den siste jätten, räckte denne honom sin hammare och bad att vallheren ville krossa hans hufvud (§ 133). Äfven heter det, att jättarne, eller folket förr i verldena, inte hade något jern, utan hade yxor af sten, och när de skulle slagta sina kreatur hade de knifvar af flinte-sten, efter det skulle vara hårdast. Nar de sedan blefvo gamla och ledsna vid lifvet, så att de inte ville lefva längre, uppsökte de en kringlot kulle, och der tillredde de sig en graf af flata stenar. Sedan lade de sig i grafven och stucko en flinte-knif i bröstet. Men de hade förut sagt till sina fränder, när dessa skulle komma dit och hölja dem. Och när slägten hade kommit dit och höljt dem, och gjort en stor sten-rössja, höll man gästabud vid grafven hos den döde.
Wärends-folkets hågkomster gå således ännu tillbaka i en tid, då man icke hade metall, utan brukade redskap af sten. Metallernas bruk, änskönt uråldrigt, kan icke heller sägas ha varit i landet allmänt, förr än i senaste århundraden. Det
