hela brons-åldern, och att troll-sägnerna gå fram i en tid, då detta folk allmänt kände silfver och koppar, men de gotiska stammarne redan tillegnat sig jernet och samtidigt dermed öfvergått till ett fast jordbruk.
Af de gotiska stammarnes egen äldre bekantskap med metallerna bevarar sägnen äfven några dunkla spår. En skånsk folksägen talar om en kämpe, vid namn Alle, som ligger begrafven vid Allerup och hos hvilken man äfven nedlagt hans förgylda svärd (§ 7). Rimligtvis måtte detta förgylda svärd ha varit ett brons-svärd. Wärends-sägnen visste ock på Rudbecks tid att förtälja »om den konstige Werland Smed, dess hus och smedja» vid Allatorps gamla kongsgård i Kinnevalds härad. Än i dag visar man i Vederslöfs sjön »en liten holme vid landet, som konungens smedja på varit och Smedje-holmen kallas, och är mycket smedje-slagg der qvarligger». — »Om denna namnkunniga smeden gå fast många sagor och är hela detta landet fullt med dess äfventyr, hafvandes han fast åtskilliga namn fått af allehanda tillfällen. En part kalla honom Smed Smitta, andra Werland Smed, som han så af de småländska, som af de danske nämnes». — »Han kunde göra bågar och pilar, som aldrig skulle skjuta felt; jern (?), guld och silfver kunde han så väl och konstigt sammanlägga, att aldrig hade någon sett hans make; dertill berättas han varit en sådan trullkarl, att när en häst rände i full courir, kunde han kasta häst-skorna under fötterna, att de blefvo fast sittandes på hästarne. Werland brände sjelf sina kol i skogen, på den plats, som nu
