land icke sällan träffas redskap, förfärdigade af stenarter som bevisligen härröra från södra Europa. Under brons-åldern bibehöll sig förhållandet oförändradt, och många af de hos oss funna brons-vapen äro otvifvelagtigt af ett främmande ursprung. Detsamma gäller äfven om vapnen ifrån jern-åldern, hvilka långt fram i tiden tillverkades på olika ställen inomlands eller utom, och sedan spriddes genom bytes-handel. Vapen upptagas derföre såsom allmänt gällande god-värden vid Wärendska byten och skiften, ännu så sent som i slutet af 1500-talet och i början af 1600-talet. När Peder Folkeson år 1589 kom i skada för sin broder, gaf han åt hvardera sonen en bössa, utom andra god-värden. År 1612 hölls i Kinnevalds härad en Smålands-bössa god för 5 daler, och år 1618 värderades i Konga härad en bössa till 9 mark.
Ett annat god-värde, som för äldre tid blir omtaladt, är skinn. I sitt bref af den 8 April 1529 klaga Smålänningarne öfver den stora skatt och olaga tunga, som de till konungen många resor utgjort hafva, »med sölf, penningar, smör, skinn och hudar till riksens gälds betalning». Vid södra gränsen bibehåller sig ock ännu hågkomsten af en tid, då man erlade skatten till kronan i skinn-varor. Dessa skinn-varor räknades i decker eller tiotal, hvaraf uttrycket »en deckergill oxe» för en lag-gild oxe. Presten i Åkarp af Ö. Göinge härad lärer ock ännu i mannaminne ha uppburit tionde af sina sockenboar i kalfskinn. Allt häntyder således på en urgammal folksed att bruka skinn såsom bytes-medel, ett bruk, som otvifvelagtigt går tillbaka i den aflägsnaste tid och hvaraf spår äfven kunna påvisas i medlersta och öfra Sverige.
