Folkeson år 1589 »kom i skada för sin broder», utgaf han i böter till sin broders hustru »fyra alnar leisk, en ko och en daler penningar»; åt hvar hennes son »tjugo daler, ett pund koppar, en bössa och fyra alnar leisk», och åt hvar dotter »tjugo daler penningar och ett pund koppar». Den gamla wärendska lag-termen att »förnöja någon fä och fullan öra» häntyder och på örets eller (den vägda) kopparens äldre bruk i landet såsom allmänt god-värde. God-värdet var således redan i en aflägsen tid förnämligast värd-öre. I förra hälften af 1600-talet är man dock redan stadd på öfvergång ifrån det vägda öret, värd-öret, till det slagna koppar-öret och det myntade silfret. Koppar-pundet blir nemligen vid denna tid på en gång vägdt och beräknadt i mynt-värde. År 1631, vid utredningen af Mörhults gård i Albo härad, erhöll den andre säljaren, Per Eriksson i Allemåla, utom oxar, kor, silfver och reda penningar, »en brygge-kettel om två pund för 16 daler; än en kettel om ett och ett halft pund för 10 daler. Noch en kettel om ett halft pund för 3 daler». Koppar-pundet, såsom äldre värd-öre, hade således redan denna tid förlorat sitt fasta värde, i förhållande till det slagna silfret såsom ny och allmän värde-enhet. Denna nya värde-enhet uppträdde dock ännu blott såsom representant af det äldre värd-öret eller den vägda kopparen. Det slagna myntet, icke blott af koppar utan ock af silfver, räknas derföre långt fram i tiden i örtugar, ören, marker och plåtar, allt benämningar, som gått i arf från det äldre värd-öret eller (den vägda) kopparn.
