nya stafver», »tolf tiug lod sylfver» o. s. v. Samtidigt förekomma dock äfven exempel på tiotals-räkningen, som redan tillförene blifvit hos de högre klasserna allmänt antagen.
Wärends-bonden nyttjar än i dag gerna den gamla tjog-räkningen, serdeles vid uppräkning af stafver (ɔ: gärdsgårds-stör), krakar (ɔ: sädes-stör), tak-spån, kålplantor och löf-kärfvar. För alla dessa ting räknas af gammalt sex tjog på hundra. Mångenstädes erinrar man sig ock ännu en tid, då tiotals-räkningen icke var af folket allmännare känd och antagen. Anebo-bönderna namngifva således tvänne gamla gubbar, Jon i Skärshult och Trotte i Kramphult, hvilka skulle handla oxar. Men det blef ingen handel af, den gången. Ty när Trotte ville ha sextio daler för sina oxar, ville Jon icke bjuda annat än tre tjog daler, och ingendera var så stark i räkne-konsten, att han kunde förmås att vika ifrån sin fattade mening.
§ 155. Söka vi en förklaring, huru denna, såsom många andra egenheter i Wärends-boarnes folk-lif, kunnat så långt fram i tiden bibehålla sig hos ett eljest intelligent och för intryck ytterst emottagligt slägte, så är denna förklaring helt enkelt att söka i det gamla skogs-landets enstaka läge och skarpa afsöndring ifrån sina grann-länder. Denna afsöndring var dels naturlig och dels konstlad. Såsom beläget på södra sluttningen af den småländska höglands-platån, gingo nemligen Wärends naturliga förbindelse-linier, likasom vattnen i dess strömmar, allestädes åt söder och emot hafvet. Denna riktning har ock, ifrån uråldrigaste tid, varit städse iakttagen både vid
