benämningen af Berga-folk (Wärend, Ångermanl.), Berga-gubbar, Berga-käringar (Skåne, Bohusl., Smål., Helsingl., Herjedalen, Ångermanl.). Individer af samma slägte få till och med, i lokal-sägnerna, rent personliga veder-namn, såsom, i Wärends-sägnen, Hadder, Klasa-gubbe, Hattegrip, Gunna Knöpja, Bökoppa-kittan, Åsa-kittan, Klinta-Malin o. s. v.
På detta yngsta skede af nationel tillvaro, trädde vissa ensliga individer af det föraktade slägtet icke sällan i vänlig samfärd med folk, d. v. s. med personer af den i landet invandrade, åkerbrukande stammen. Mångfaldiga lokal-sägner veta således förtälja, hurusom bondqvinnor nedifrån byarne gjort besök uppe i berget, hos berga-käringen, och lånat hennes kopparkittel eller hennes bruda-silfver o. s. v., eller, att trollen om vintern kommo fram till gårdarne, der de gingo in och satte sig i grufvan och uslade sig. Äfven omtalas icke sällan förbindelser, i hvilka stammarne blandat sig med hvarandra. Wärends-sägnen vet ännu förtälja, hurusom Klasa-gubbe, eller Berga-gubben i Klasahall (i sjön Mien), träffade i skogen en grebba (flicka) från Midingsbråte och aflade barn med henne. Medan pilten växte upp gick han vall med getterna. Men när han blifvit tolf åra gammal, kom Klasa-gubbe och tog bort både honom och getterna, ingen visste hvart. En annan sägen berättar om en dräng ifrån Mosterud, som gick ute i skogen vid Klinta-bergen (i Moheda socken). Då fick han se hvar berga-gubbens dotter satt utanföre berget och grät. »Gråt inte, grebba!» sade drängen, »för när du blifvit vuxen skall du få bli min fästemö». Långt derefter hände sig, att samme dräng var ute i
