Kap. VI.
Boningar och husgeråd.
§ 157. Enligt de otvätydiga spår, som ännu
låta finna sig i den svenska sägnen, hafva vårt
urfolks boningar, i deras äldsta och råaste form, icke
varit annat än naturliga berg-hålor och
klippgrottor. Det heter således i otaliga sägner om
trollen, att de bodde i bergen, der de hade stora
kamrar. Mångenstädes visar man ock än i dag
berg-kamrar, berg-skripor eller bergs-klyftor, hvilka
enligt allmän sägen varit fordom bebodda af troll,
hvadan de ock af folket betraktas med en
vidskeplig fruktan. Vi nämna exempelvis en berg-håla,
kallad Kammaren, i Brantåsa norrgärde af Moheda
socken i Wärend, Troll-klippan vid Eds gård i
Finveden, samt Puka-kyrka emellan Odensjö och
Skäggalösa i Skatelöfs socken. På den stig, som trollen
trampat omkring berget vid Puka-kyrka, menar
folktron att intet gräs kan vexa.
Dessa samma allmänt gängse sägner om trollen återfinnas, i en annan form, äfven såsom sägner om jättarne, och tjena då till ytterligare bevis för den ursprungliga identiteten af dessa begge folk-begrepp. Det är nemligen i Wärend ett gammalt tal om jättarne, att de bodde i bergen, i stora grottor, hvilka efter dem ännu få namn af jätta-stofvor, jätta-stugor. Sådana jätta-stofvor omtalas äfven i den gamla