blomsterrika ängar. Bygden, serdeles omkring de större sjöarne, erhåller härigenom ett täckt behag, som ock med hänförelse skildras af Linné i hans Öländska resa (ss. 319, 320).
§ 159. I fall stället, der gården uppfördes, redan dessförinnan egde ett lokal-namn (jfr. § 30) så öfverfördes nu detta äldre namn, utan vidare omständigheter, på den nya byn eller gården. Många af våra wärendska gård-namn äro således ifrån början rena ort-namn, tydligen först gifna åt någon sjö, något berg eller annat geografiskt föremål; och detta tilläfventyrs många århundraden förrän landet erhöll en fast, åkerbrukande befolkning.
Egde deremot stället icke något äldre lokalnamn, hvarunder detsamma redan var af folket kändt och omtaladt, så erhöll det ett sådant namn af den förste bebyggaren. Det nya gård-namnet togs då gemenligen ifrån platsens naturliga beskaffenhet, eller af någon annan historisk eller geografisk omständighet, som dermed stod i förening. För uttryckandet af alla sådana rent yttre natur-förhållanden egde vårt gamla språk en rikedom på ord-former, som ännu vittnar om forntidens känsliga och fina uppfattning af natur- och ort-beskaffenhet. Den historiska bestånds-delen i dessa namn var dock, efter sakens natur, af en ännu mer omvexlande art, och trottsar ofta hvarje försök till en säker tolkning. Vanligen innebär han likväl en enkel erinran om gamble stubbens personliga namn eller ätta-namn. Gård-namnen gömma således, efter hvad vi längesedan anmärkt (§§ 2, 3, 23, 131 o. fl. st.) icke blott dyrbara upplysningar om landets äldre
