med en vall af torf. Härigenom bildades nedom stofvans lång-väggar en låg gräs-bänk, som får namn af torf-bänken, och på hvilken de gamla gubbarne brukade sätta sig, när de ville dricka med sina gäster under bar himmel.
Var sjelfva timmer-väggen helt låg, så fick deremot tak-laget en ansenlig resning. Denna resning bildades af en lång midtel-ås, rygg-åsen, som med ändarne hvilade på de spetsiga gafvel-röstena, och midt på understöddes af ett antal spant, hvilka nedtill voro fastgjorda i våg-bordet. Dessa spant fingo namn af sparrar, hvadan ock låg-stofvor med sådan tak-resning fingo namn af sparra-stofvor. Emellan och öfver sparrarne fästes vidare sjelfva tak-laget af vågrätt liggande läkten. I fall byggnaden var af mindre storlek, brukade man äfven, i stället för sparrar, två eller flera långa sido-åsar, hvilkas ändar hvilade på gafvel-röstenas skrå-kant. Takresningen utgjordes då, efter äldre bruket, af läkten, hvilka ifrån vågbordet voro uppställda emot rygg-åsen och midt på understöddes af sido-åsarne. En stofva med sådan tak-resning erhåller derföre namn af åsa-stofva, långåsa-stofva, sidåsa-stofva.
Öfver tak-laget lades ändtligen sjelfva taket af näfver, fasthållet med pålagda gräs-torfvor. Till att förekomma näfverns skridning, gaf man torfvorna stöd nedtill emot en s. k. mull-ås, bjur-ås eller bjur-ässja, och på sidorna emot s. k. vind-skidor. Mull-åsen uppbars af krokiga träd ɔ: tak-krokar, hvilka voro fästade i tak-laget. Vind-skidorna, som förfärdigades af bräder, sköto i äldre tid högt öfver rygg-åsen och pryddes i ändarne med utskärningar,
