Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/184

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
175
§ 161 Låg-stofvan.

föreställande horn, drak-hufvuden, varg-hufvuden o. s. v. För öfrigt bör anmärkas, att taket alltid framdrogs ett stycke öfver vågborden och gafvel-röstena, till skydd för väggen emot regn och takdropp. Det så bildade tak-skägget heter i Wärends-målet hofs, tak-hofs. Den del af taket som på sidorna framsköt öfver gafveln heter i Wärends-målet fjädern.

Betrakta vi nu stofvans inre anordning, så hade den förra enkla eldstaden undergått en stor förändring, och vuxit ut till sådana mått, att han intog en stor fyrkant i nedre delen af rummet. Han bestod nemligen af ett ofantligt mur-verk, hvars bak-sida visste emot stofvans norra lång-vägg. Nederst i denna fyrkant qvarstod ännu den gamla grufvan, aske-grufvan, föga eller intet förändrad. Eldstadens botten utgjordes dock nu mera af en låg sten-häll, som i de gamla domböckerna blir omtalad under namn af grufvo-stenen. När tiggare sökte till bys, satte de sig efter gammal sed alltid i grufvan, på grufvo-stenen, ett bruk, som vi återfinna i samma enkla form äfven hos de forntida Romarne.

Innanför grufvan och något upphöjd öfver hennes botten finna vi ugnen, nu ett ordentligt hvalf, ofvantill med ett litet vindhål och nedtill med en öppning, kallad ugns-munnen, som tilltäpptes med en träd-lucka, kallad ugn-täppan. Framför ugnen var på mur-verket en krans eller hylla, som fick namn af hälle-stenen och som i domböckerna någon gång blir omtalad under namn af ugns-bricken. På den vidsträckta plats som bildades öfver ugnen och som gemenligen kallades »på ugnen», brukade bonden nu mera torka sin säd. Dit hänvisades likväl