en trollpacka», och misstänker dem att kunna trolla, samt att, redan genom sitt möte, vålla förgerning och olycka. Det kan icke heller gerna betviflas, att det ju företrädesvis varit qvinnor af just detta föraktade slägte, som, alltifrån medeltiden och ända in på 1700-talet, blefvo anklagade och dömda för trolldom, likasom de i tings-handlingar och i folktro allmänt omtalas, under namn af trollbackor, trollpackor, troll-konor, trollkäringar, påska-käringar. Vi se då i alla dessa omständigheter blott försvinnande spår af en uråldrig motsättning i nationalitet och i religiösa föreställningar, samt af en häri grundad, djupt inrotad stam-fördom, och leda oss sålunda till den slutsatsen, att i Göta rikes n. v. befolkning ingått elementer jemväl af det forntida nordiska trollfolket.
Hvad deremot beträffar den egentliga hufvudstammen af detta uråldriga folk, så föranleda sägnerna i hela Göta rike, att densamma skulle ha flyttat undan, d. v. s. blifvit undanträngd och utvandrat. Berga-gubben i Klinta-bergen flyttade således undan för ljudet af Moada bjellra, och samma berättelse går vid de flesta gamla kyrkor i vårt land. Vi hänvisa för öfrigt till hvad i det följande meddelas, om jättarnes flyttning till ett mörkt land, längst uppe vid verldens ända.
§ 129. Frågan om det gamla troll-folkets nationalitet, så vidt som vi här grunda vår undersökning ensamt på landets ännu lefvande sägner, företer naturligtvis många och stora svårigheter, redan på grund af materialets allmänna beskaffenhet. Men med all den sväfvande ombytlighet, som tillhör
