Bänkarne, hvilka på en gång voro sitt-ställen och ligg-ställen, voro för sådant ändamål alltid fyllda med halm, kallad bänk-halm. Öfver halmen lades ett ylle-täcke, kalladt rya eller kafring, och om vintern en fårskinns-fäll; dermed var hela bädden färdig. Stundom hade bänkarne ofvantill en sitt-bräda. Denna bräda erhöll i Wärends-målet namn af fjöl, f. ex. stampe-fjölen.
Stofvans öfversta rum, sjelfva högtids-rummet, var emellan främre kron-stången och fram-gafveln eller vestra gafveln. Här var längs efter gafvel-väggen upptimrad en väggfast bänk, som fick namn af gall-bänken (ɔ: gafvel-bänken) eller rätt och slätt bänken. Gall-bänken hade nästan alltid en fast sitt-bräda, i domböckerna omtalad under namn af gallbänks-fjölen. Nedom gallbänken, med öfre långsidan vänd åt stofvo-gafveln, stod ett omkring två alnar högt, mycket tungt bord, som fick namn af höga bordet, stora bordet eller lång-bordet. Detta bord, som vid högtider brukades till matbord, och hvarpå man äfven tillredde sängplats för alla hedersgäster, hvilade på ett klumpigt underrede, af samma gammaldags form som ännu allmänt brukas på hyfvel-bänkar, och som i Wärend får namn af skrabbe, bord-skrabbe. Emellan skrabbens fötter var gemenligen anbragt en s. k. lärk eller bord-låda, som i hvardagslag öfvertäcktes med det hvälfda degen-tråget, och nedtill voro tvänne slåar, som tjenade gästerna till fotstöd. Vid bordets nedre långsida, som visste inåt stofvan, var en annan bänk; men flyttbar, och bygd antingen såsom en lång kista, för att jemväl kunna brukas till förvarings-rum, eller såsom en enkel fjöl,
