färger. Det framställde gemenligen scener ur bibliska historien, af ungefär samma beskaffenhet, som de genom Mandelgrens stora arbete bekanta svenska kyrko-målningarne. I likhet med dessa var äfven hvarje scen försedd med en serskild öfverskrift i prent. Att med pinnar uppfästa alla dessa tapeter och vägg-prydnader, hette i Wärends-målet att pinna upp julen.
Hurusom golfvet i den gamla sparra-stofvan (såsom i kyrkorna), efter hednisk sed, på jul-afton breddes med jula-halm och vid högtider om sommaren löfvades, eller ströddes med blad och blommor, ha vi tillförene flerestädes omnämnt (§§ 40, 82). Men vi hafva dervid kommit att förbigå ett uråldrigt folk-bruk, som ännu år 1749 förekom i Wierstads socken, och som i Linnés Skånska resa (s. 38) beskrifves på följande sätt: »Under rygg-åsen sitta merändels ett dussin helt smala halmkärfvar, som icke äro tjockare än en barn-arm och kallas burmänner, hvilka ditsättas jul-afton, då jula-halmen utbredes på golfvet». Sådana burmänner ha ännu i vår tid förekommit i ett och annat gammalt bond-hus, men under namn af jula-vippor. Skulle vi om dem våga yttra en mening, så antaga vi, att de äro en gotisk form af de gamla Romarnes imagines, eller enkla bilder af husets ätta-fäder. Vi finna ett stöd för denna åsigt, så väl i sjelfva namnet, som i bruket att uppsätta dessa okonstlade mennisko-bilder vid just den gamla sol-fest, på hvilken dödingarne eller de aflidnas andar högtidligt väntades till gäster i husen hos sina efterkommande (jfr § 124).
