införd ifrån andra länder. Kättiln omtalas derföre i våra folksägner ibland dyrbarheter hos de rika bergatrollen, eller, enligt Edda-sägnerna, hos de forntida jättarne.
Ännu långt fram i medeltiden voro kättlar och grytor de enda vanliga kok-kärlen i vårt land. De blifva ock flerestädes serskildt omtalade i våra krönikor, såsom i den yngre rim-krönikan, v.v. 1518, 1958 o. fl. st. Gryte-stöpare voro i städerna ett serskildt slag af yrkes-män, och en Matts gritestöpare blir omtalad i kon. Gustaf I:s dagtingan med Westgötar och Smålänningar af d. 6 Maj 1529.
För att kunna beqvämt taga för sig af det i grytan kokade köttet, har man, sannolikt redan i den aflägsnaste tid, sönderstyckat detsamma på en s. k. disk. Sådana diskar (af träd eller annat ämne) voro ännu vid 1300-talets början i bruk vid svenska hofvet. När konung Valdemar satt fången på Nyköpings-hus, anmärkes uttryckligen (Gamla Rim-krön. v.v. 1286—1290), att
Han haffde sith stekara hws oc sin stowa
ok sith herberge han skulle i soffwa.
The fingo honom sma-swena ok kämenära,
the honom skullo til thiänist wära,
at sätia hans disk ok bära hans kaar.
När hertigarne Erik och Valdemar år 1319 firade sin bröllops-högtid, i den praktfulla, med pell och sindal klädda salen vid Lödöse, erhöll riddaren, som bar hertigens disk, en präktig häst i gåfva, då han kom in med första rätten (G. Rim-krön. v.v. 3590—4) o. s. v. I gamla wärendska bond-hus hafva diskar likaledes varit i bruk ännu under sista mans-åldern.
