Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
197
§ 164. Eld-kar och Karale.

knappar, utmärkande det mått som hvarje öl-gäst borde i ett andedrag tömma, innan han lemnade öl-kannan ifrån sig. En kanna af betydlig storlek, och brukad att derur skänka drycken i stopar och skålar, omtalas i domböckerna under namn af skänke-kar eller skänke-kanna. En egendomlig form af detta skänke-kar var kosan, kåsan, kåsen, ett lagg-kärl af storlek och form som en vanlig mjölk-bytta, utan lock; men med en mer än alnshög grepe, rikt utskuren såsom ett träd med blad och grenar.[1] De kosor, som i Wärends domböcker omtalas, voro dock af sölf, och således af ett mindre slag. Ändteligen förekom i Wärend ett annat ännu större, laggadt skänke-kar, som får namn af stånd-kar (ɔ: stånka).

Kosa. Kåsa, aftecknad af Rhezelius i Fundbo prestgård, år 1635.
Stånd-kar från Moheda socken.

Detta kärl hade form af en ofantlig struta-kanna, och brukades för att upphemta ölet ur källaren. Vid de gamla gillena förblef stånd-karet alltid stående

  1. Rhezelius Monumenta Uplandica, hdsk. under signaturen F: c. 6. å Kongl. Bibliotheket.