§ 167. Åtskilligt kunde ännu vara att anmärka, innan vi aflägsna oss ifrån man-gården; men det redan anförda torde vara nog, för att gifva ett allmänt begrepp om dennas forntida beskaffenhet. Vi böra dock tillägga, att å den öppna plan, som innerst bildade gården, fanns i äldre tid upplagd en stor flat sten-häll, i domböckerna omtalad under namn af gårds-stenen. Denna sten var till beqvämlighet för qvinnfolken, när de skulle stiga till häst; men begagnades ock af ungdomen, för att derpå dansa om helgdags-qvällarne. Han förekommer derföre, vid gårdar i Kinnevalds södra fjerding, under namn af danse-stenen.
Tätt vid sidan af man-gården var Ved-kasten, der man uppställde sitt vinter-förråd af bränsle, i en klocka, som i Wärends-målet heter stapel, veda-stapel, kloster, veda-kloster. Här var ock brunnen, med sin brunns-vinda, hvilande i ett klynnigt träd, brunns-klynnan, inom en liten gård, som i domböckerna får namn af brunn-gården.
När man ifrån man-gården gått igenom gårdsledet, inträdde man i den s. k. fä-gården. Äfven denna gård bestod i forntiden af en mängd oregelbundet ställda byggnader, skjul och andra uthus. Den äldsta bland dessa byggnader var nöt-huset eller fä-huset, omtalad såväl i jätta-sägnen, som i gamla tiohärads-lagen. Golfvet i fä-huset heter i Wärends-målet flo, floe (m.). Å fä-huset var i äldre tid, såsom ännu i dag, en öfver-våning, der man införde höet. Denna öfver-våning heter i Wärends-målet slinder, hö-slinder (n.) eller slinne (n.).
