Men till trollfolkets vindskeplighet hörde framför allt, att de, enligt en allmänt gängse öfvertro, kunde, likt natur-vättarne, färdas osynliga i vädret. Dervid uppkom då en storm, blåst, väder-il eller väder-hvirfvel, som i olika svenska landskap erhåller olika namn. En väder-hvirfvel heter således i Skåne, Gärs härad: Hörlevind; i Ö. Göinge härad: Örlevind. I Blekinge: Orfvinda. I Wärend: Horfvind, Horfvinda eller Värvinda. I N. Småland: Vädervinda, Värvindel, Värvind. I Westergötland: Vädervinda. I Södermanland: Väder-iling. I Upland: Käring-il, Trollkäring-il, Väder-il. I Westmanland: Trollkäringen. I Dalarne: Troll-kalen, Troll-vind, svarf-il. I Gestrikland, Helsingland och Herjedalen: Värvinda. I Ångermanland: Trollkäringblåst. I Jemtland: Trollkäring-vinda, hvirfvel, hvirfvel-vind. — Vi meddela här ett antal hithörande folk-uttryck, för att visa, huru djupt föreställningen om de mythiska och ethniska trollens färder i luften är rotad i den äldre svenska folktron.
I Skåne, Gärs härad, heter det om hörlevinden, att »det är ett troll, som far i luften». En bonde kastade sin knif åt en hörle-vind; men högg dervid sin egen hustru i låret.
I Wärend säger man om horfvindan, att »det är troll, som fara»; »det är troll-tyg»; »nu ä trollen ute, det begynner väl snart åska»; »trollen äro ute för att stjäla sädes-säd». Om någon ropar åt horfvindan och kallar henne hora, så blir trollkäringen synlig, men snor straxt sin kos. För att utsädet icke må falla i trollets sköte, när man går på åkern och sår, bör man ha slagit eld öfver
