Broken, som var utan hängslen, och lifstycket sammanhöllos omkring lifvet medelst ett bälte, lif-bälte, eller en gjordel (ɔ: gördel), som någon gång i domböckerna omtalas »gjord af messing». Vid bältet bars på 1600-talet pungen, penninge-pungen, utom knifva-tyget, bältes-bössan och andra vapen. I Slätthögs socken brukades, för ett par mans-åldrar sedan, lif-bälten af läder, ett spann breda, och som knäpptes på sidan med tre stora messings-bråssor. Vi ledas häraf till en förmodan, att de skåliga brons-bråssor, med spänn-tornar af jern, hvilka uppgräfvas i grafhögar från bränn-åldern, en gång varit fästade å våra förfäders lif-bälten. Möjligen hafva de ock varit använda såsom musslor å forntidens betseltyg, helst som runda messings-bråssor ännu i senare tid varit å sådana remtyg allmänneligen brukade till prydnad.
Under lifstycket och närmast kroppen bar man i medeltiden en ullen-skjorta (ɔ: ylle-skjorta), som på ett ställe i domböckerna blir omtalad röd till färgen. Denna ylle-skjorta afkläddes om nätterna. Ifrån 1600-talet omtalas dock äfven hvita lärofts-skjortor, upptill med en krafve (ɔ: krage), som hopfästades med en nål, kallad krafva-nålen. Denna hvita lärfts-krage utbildades vid samma tid till den då brukliga spets-kragen. År 1741 hade man i Stenbrohults socken skjortor med en bred krage, som låg utanpå tröjan, sydd likasom med spetsar i kanten, och arm-linningarne äfven stickade. [1] I Wierstads socken brukades, år 1749,
- ↑ C. Linnæi Öländska o. Gothl. Resa. 1741. s. 317.
