För att fullända den gamla wärendska mans-drägten böra vi tillägga, att man i hvardags-lag gemenligen höll händerna bara. Om vintren, när det var kallt, pådrogos likväl stora bälg-vantar, mula-vantar, varg-vantar, af ludet skinn, eller skämlings-vantar, sydda (ɔ: stickade) med skämling (ɔ: ben-nål) af ull-garn. Stora, laskade och rikt utsirade handskar (ɔ: finger-vantar af sämskadt skinn) förekommo dock redan på 1600-talet och voro, år 1749, allmänt brukliga i Urshults socken.
Slutligen må anmärkas, att Wärends-bönderna ifrån äldsta tider, och ännu i förra hälften af 1600-talet, buro ett bredt skägg, som fritt nedföll öfver bröstet. Emot slutet af samma århundrade begynte dock munn-skäggen småningom försvinna, till en del genom presternas nit-älskan. Pietteryds kyrko-bok förvarar ännu ett sockenstämmo-beslut af d. 15 Dec. 1682, af lydelse: att »såsom sig en part föresatt, låta vexa öfver munnen ett stort, starkt och styggt skägg, — — disk-sällarne (ɔ: nattvards-gästerna) och Guds bord icke till ringa vämjelse; ty afkunnades, att de antingen skulle skära af det, eller visas från taflan (ɔ: altar-disken), eller låta klippa sig der i kyrkan».
§ 169. Ett oskiljagtigt bihang till den gamla mans-drägten voro vapnen, som i forntiden nästan aldrig bortlades. De tjenade nemligen icke blott till anfall och försvar, utan ock såsom enkla redskap för jagt, slöjd och andra närings-fång, och voro således efter den tidens förhållanden vid alla tillfällen oumbärliga.
