ett öfvervägande antal. Vanligast äro dessa stenyxor af vår allmänna grå-sten, och fynd af sten-tappar, tydligen hörande till yxans skaft-hål, visa att yxorna sjelfva blifvit i landet förfärdigade. För hålets borrande har man härvid begagnat sig af ett enkelt centrum-borr af flinta eller metall, och sjelfva skärningen visar sig så skarp, att man ännu kan redigt urskilja spiral-skårorna efter borret. På en sten-tapp om mera än en tums djuplek ha vi räknat dessa spiral-skåror till ett antal af blott femtio. För öfrigt hittas i Wärend sådana jätta-yxor, förfärdigade icke blott af vanlig gråsten, utan ock af marmor, trapp och andra främmande sten-arter.
Sten-knifven, Flint-knifven blir ock i folksägnen omtalad såsom ett hos jättarne brukligt vapen (jfr. § 133). Då flintan, såsom berg-art, icke förekommer i Wärend, måste man antaga att flint-knifvarne i våra forngrafvar härröra dels ifrån Skåne, dels ock, tilläfventyrs, ifrån samma berömda franska flintbrott, som ännu i senare tid försett halfva Europa med bösse-flintor.
Det mest omtalade hand-vapnet ifrån jätta-tiden är dock jätta-klubban, som i sägnerna blir omtalad både af sten och af träd. Lösa stenblock af ovanlig form få således i Wärends-sägnen namn af jätta-klubbor (jfr. § 6). Rimligtvis hafva dessa sten-klubbor ursprungligen varit samma vapen, som den ofvan omtalade sten-hammaren. Jättarne i den yngre sägnen, hvilka tydligen äro ett gotiskt folk, brukade deremot trä-klubbor, förfärdigade af ett träd, som blifvit uppryckt med roten. Redan Olaus Petri talar i sin svenska krönika om »den klubbo-hären,
