som säges hafva gångit här utaf landet, efter som ett gammalt tal och rykte hafver allt sedan gångit här i riket». Samma sägner fortlefva ock än i dag, så väl i Wärend, som i Finveden. Vi hafva således i Hångers socken funnit berättelser om ett forntida krig, som hette klubbe-kriget. »På den tiden när Huna-hären gick (jfr. §§ 11—15), så var det en som het Hunne; han var smed. Så gick han till smedjan och gjorde sig en stor trädklubba, och den beslog han med spikar. Sedan drog han ut och begynte klubbe-kriget.» — Anmärknings-värdt är, att vårt folk-språk föga vet af något annat sätt att kämpa, än att slås. En strid heter derföre ett slag, och att bli dödad i strid är, enligt de gamla domböckerna, att bli slagen, ihelslagen. Vårt språk gömmer således ännu hågkomsten af en tid, då vapnen hufvudsakligen egnade sig för slag, d. v. s. de voro antingen klubbor eller kastvapen, och detta gamla strids-sätt är så införlifvadt med den gotiska folk-seden, att Wärends-boarne ännu på 1600-talet oftare använde spjutet och bössan till att slå med, än till att sticka eller skjuta. Vid slutet af samma århundrade, eller på Rudbecks tid, var det ock ett vanligt wärendskt folk-uttryck, att »ge någon en klubbe-släng, så han känner det». Timmer-klubban, som ännu allmänt brukas vid träd-byggnader, heter deremot i Finveds-målet (Hestra socken) en nödja.
I yngre sägner, hvilka rimligtvis böra hänföras till vårt lands brons-ålder, omtalas icke serdeles många nya slag af vapen, och efter all anledning hafva de gamla sten-vapnen jemförelsevis länge
