bibehållit sig i vår aflägsna lands-bygd. Sägnerna omtala dock en yxa, som får namn af hacke-bill, och som bars af en jätte, vid namn Bonda-pilt, på Bonda-skogen i Öhrs socken. Rimligtvis var denna hacke-bill en af de små brons-yxor, åt hvilka våra lärda plägat gifva namn af pål-stafvar. En skånsk sägen ifrån samma tid omtalar en kämpe, vid namn Alle, som hade ett förgyldt svärd, hvilket nedlades hos samma kämpe i hans graf vid Allerup (§ 7). Förmodligen böra vi i detta förgylda svärd, likasom i andra sådana som omtalas i folk-sagorna, igenkänna de fordom i vårt land brukliga stick-svärden af brons. Bågen och pilarne gå ock tillbaka i detta samma odlings-skede. Den gamle skånske jätten Stompe-pilt (§ 7) kände ännu icke till detta slags nya vapen, hvilket således blott tillhörde en yngre, i vapen, odling och list öfverlägsen invandrare-stam. I den nyare folksägnen förstå dock trollen att skjuta med båge och pilar, hvaraf den allmänna folktron om troll-skott, hvarom vi i det föregående (§ 129) talat.
Under jern-åldern utvecklade sig de äldre råa slag- och kast-vapnen till hugg-vapen, stick-vapen och skjut-vapen af mångfaldig art och beskaffenhet. Vi skola här för dem allmänneligen redogöra, så vidt som de i Wärend bibehållit sig fram i en jemförelsevis ny historisk tids-ålder.
Ibland hugg-vapnen, hvartill efter Wärendskt språk-bruk nu mera räknades äfven slag-vapen och kast-vapen, voro följande mest vanliga:
Hammaren, tydligen blott en ny form af stenålderns hammare, nu mera af jern och med kort
